När man inte bloggar varje dag utan ska försöka komma ihåg flera dagar i efterhand då blir det inte helt lätt...

Alltså är detta en sån dag som jag inte minns så där speciellt bra så det blir ett väldigt kort inlägg.

Kommer ihåg att det inte hände nåt speciellt på jobb, det var lugn och ro, fick jobbat undan en hel del igen.

Fick sms från Patricia där hon skrev att hon ville ta Seline och det tackar jag inte nej till eftersom det är rätt så skönt att slippa stressa i stallet på onsdagar när Moa rider.

Patricia körde upp till stallet tillsammans med Anton x 2. De hade fått fylla på vatten och fixa maten, medans Patricia mockade. De fick även spola ben och testa på att gå med Seline lite. Snacka om att skaffa stalldrängar=)

Moa hade hoppning på kvällen i viarp. Så kameran var med, men eftersom de rider inne och det började bli mörkt så blev det så där...

Vi körde in och hämtade Johan på vägen hem. Han var kvar på jobbet och jobbade undan lite sånt som han inte hinner med på dagarna.

Till Maxi som vanligt på vägen hem.

Detta är en tankeställare

  
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer.

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.

Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.  
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Sanningen:

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.

Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"
En slutsats i mängden:

Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…  

HUR MYCKET ANNAT GÅR VI MISTE OM?